Hej på er, Hur kan ens helgerna gå så snabbt? Lördagen var en väldigt spännande dag för vår yngsta, Juno. Första tillfället på konståkning och det var väldigt gulligt på alla sätt och vis. Efteråt fick jag feeling för bullbak och drog satte en enorm deg och bakade i timmar. Finns det något mer tillfredsställande än att mata sin familj? Se bulle efter bulle försvinna. Söndagen var ett oskrivet blad som jag fyllde med att städa från morgon till eftermiddag. Man skulle kunan tro att jag är besatt vilket kanske också stämmer till viss del men vi är sex personer i familjen. Snart 3 tonåringar. Behöver jag beskriva status övervåning mer än så? Jo jag måste, sanitär olägenhet. Det är det som passar in bäst som beskrivning tror jag. Så jag sanerade. Väldigt tillfredsställande det med. Men jag känner såhär i efterhand att jag skulle behövt avsätta lite tid för mig själv under helgen. Ni vet tid som bara är ens egen. Nåväl, idag får ni ingen vanlig måndagslista utan det blir ett hopplock av lite annat. Två sevärda dokumentärer! Talibanernas barn och 30 år med Chadia och hennes döttrar.Två oerhört sevärda dokumentärer. Jag blir upprörd, ledsen, berörd och känner någon form av hopplöshet men ljusglimtar finns. VÄL värda att se. En dikt jag blev berörd av! Det är så speciellt det här med moderskapet. Från första stund. Allt blev plötsligt så komplicerat, men samtidigt enkelt. Det är enklare att urskilja det som är betydelsefullt. Eller låt mig få omformulera. Det är enklare att vara i det som är just precis nu med de små. Ett konstant behov av få omsorg som man där och då ibland kanske känner är övermäktigt. Men det är basic ( så länge barnet är friskt, ALL styrka till er som kämpar med allvarligt sjuka barn). Om än uttröttande stundtals såklart. Men jag har aldrig själv upplevt någonting som är så hjälpsamt i stunder där livet utmanar som att ha ett litet barn vid sin sida. Tröstande och kärleksfullt när livet i övrigt stormar.Sedan blir det komplicerat. Jag vet att man upplever det olika men för mig är tonårstiden just precis komplicerad. Det blir en krock på något sätt i relationen som är svår att hantera. Min roll och mina uppgifter känns inte lika tydliga och basic längre. Att bestämma, kompromissa, ta ett steg tillbaka, ge frihet, begränsa friheten, älska, känna känslor av ilska alltså det tar liksom aldrig slut?Jo men det gör det. Våra äldsta fyller 18 respektive 20 år det här året. Och jag känner att relationerna är annorlunda nu. På ett väldigt fint sätt. Jag är fortfarande mamma. Men jag känner mig mer bekväm just nu, det känns mer rätt. Och känslan av att göra mer rätt än fel gör väldigt mycket. För det har blivit fel, många gånger. 100% av kärlek och omsorg och hade det funnits en manual för att lyckas så hade jag garanterat följt den. Saknad! Förra veckan jobbade jag i Sthlm en sväng. En pina på riktigt. Jag står inte ut med att lämna Gotland men ibland får det bli så. Köpte ett gravljus efter avslutat jobb och åkte raka vägen till pappas grav. Jag saknar honom! Jag hör hans röst så tydligt fortfarande. Mitt sista minne av pappa är när jag höll hans hand och tänkte: Låt mig aldrig någonsin glömma känslan av värmen från din hand pappa. Och jag minns den fortfarande. Vissa minnen kanske inte bleknar så snabbt?Att förlora en förälder skapar en känsla av att ha förlorat kärlek. För vem ska älska mig villkorslöst om inte pappa? Det finns alltid krav och villkor? Även om jag har kärlek i mitt liv måste jag förtjäna den. Barns kärlek till en förälder är såklart förlåtande ( tyvärr ibland) men den varar inte för evigt om jag inte förtjänar den. Hoppas det inte blev för deppigt nu? Det får duga den här gråa måndagen för min del. För att känna pirr och glädje måste man känna vemod, sorg och allt däremellan väl...Hoppas ni haft en fin start på den nya veckan!♥️ Julia
